De har inte haft några hits att tala om.
De betraktar musik som konst.
Och de har underbart lojala fans.
Det finns mycket att älska med Sparks.
Naturligtvis är inte bandet med alls. När israeliske regissören Pini Schatz gör en film om Los Angeles-duon Sparks säger gruppen själva inte ett smack. Vilket naturligtvis är väldigt, väldigt Sparks.
Ursäkta, vilka då, hör jag er undra. Det är inte konstigt. Sparks har gjort enastående märklig musik i över fyra decennier, alla i gränslandet mellan svårartat intellektuell konst och raka poplåtar. De är helt underbara och har skaffat sig en hängiven skara beundrare, trots att de aldrig egentligen haft någon stor hit. Min egen idol, den surmulet egensinnge Morrissey, är till exempel ett stort fan av Sparks. Och det är fansen filmen handlar om, mer än något annat. ”Kultbandet Sparks och fansen” (SVT2) är en varm och i all enkelhet vacker dokumetärkomedi om en djupt märklig popduo och deras beundrare. Att SVT har stake nog att visa den här dokumentären – om ett i allt väsentligt okänt performanceband – på bästa sändningstid en fredagskväll är en kulturgärning. Kanske rent av själva essensen av public service, vad vet jag? Ett modigt, coolt och bra beslut i alla händelser.
Vem säger att solsken och ljus kan hålla mörkret borta? I Netflix epsiskt svarta familjedrama ”Bloodline” kan ingen Florida-sol i världen lysa upp de nattsvarta hemligheterna hos familjen Rayburn. Det är svårt att beskriva öppningen av den andra säsongen utan att förstöra upplevelsen för er som kanske inte sett klart den första. Så jag låter bli. Det är lika bra. Allt jag kan säga är att det är oerhört lätt att bli fängslad av ”Bloodline” en andra gång. Ett tätpackat, välspelat och kusligt känslosamt thrillerdrama med många bottnar. Se den i helgen. Jag har svårt att tänka mig att du skulle bli besviken.
I en annan del av overkligheten har visst en liten pojke blivit döpt också. Men det finns det förmodligen fler barn som blivit. Så i jämställdhetens namn skriver jag inget om det där tv-sända dopet. Av respekt för alla de barn som inte får sina namngivningsceremonier utkablade av Sveriges Television.
Lördag kväll tittar jag vidare på ”Bloodline” (Netflix).
Hurra 1
”Penny dreadful” (HBO Nordic). Episod 4, säsong 3. ”A blade of grass”. Det bästa drama jag sett i år. Alla kategorier.
Hurra 2
”Preacher” (Viaplay). Sydstatsgotik, religiös splatter och serietidningsaction. Årets märkligaste serie. På ett bra sätt.
Inlägget Kultband utan hits blir till vacker dokumentär dök först upp på Nöjesbladets TV-koll.